Livet tillbaka från psyk

Det här är helt sjukt. En inkompetent senil gammal gubbe på 73 år som jobbar inom vården. Kan det bli värre? Jag gör ALLT jag kan för att må bra men det räcker inte. Den där gnagande ångesten växer och växer och jag måste vekligen hålla i tråden. Idag så hade jag läkarsamtal där jag ifrågasatte varför han inte har satt in nån ny medicin och tagit bort de andra jag har som var planerat från början. Fick till svar "jag tänker inte göra några medicinjusteringar för de hjälper ändå inte dig". Sedan började han predika om att det enda som hjälper ett dåligt mående är att hitta på saker varav jag kontrade med att jag har försökt och att en djup depression inte går att bota bara genom att "hitta på saker". Det krävs både och - både medicin och att vara aktiv. Men han köpte inte det och tillslut blev jag så arg och irriterad att jag smällde igen dörren och gick därifrån. Hade sedan ett långt samtal med ssk:n som jobbar och både hon och all övrig personal som jobbar anser att läkaren gör helt fel men de kan inte göra någonting. Så nu sitter jag här, inlåst och förvarad utan att få en chans att må bättre när han inte ens vill justera mina mediciner rätt. Död inom mig. Men jag tänker strida tills jag dör.

 

Det finns ingen rättvisa någonstans. Idag så gick jag upp vid 8 för att för FÖRSTA gången äta frukost, två mörka mackor. Det gick ner. Sedan hade jag socmöte idag vilket i princip inte gav mig någonting eller svar på mina frågor. Sedan for jag och min KP från future teens in till centrum och åt lunch (tacos, mums!). Efter det har jag bara hängt i lokaken på FT och nu är jag tillbaka på psyk. Jag är arg och förtvivlad just nu. Allt jag önskar är en bra läkare som iallafall lyssnar på vad jag har att säga och som inte överröstar mig och säger att jag har fel när jag vet bäst vad jag känner. Idioter finns det gott om. Och jag är inte en av dom.