Livets stora gåta
Jag tror att jag ibland analyserar allt för mycket att jag glömmer bort att leva faktiskt. Jag försöker lösa livets gåta när den finns framför mig om jag bara vågar leva i nuet. Men varför slutar jag då inte att fundera över livets gåta? Jo, förmodligen för att jag har programmerat in det i hjärnan under en sådan lång tid att det går på automatik. Jag har för en gångs skull faktiskt slutat göra det, till viss del. Men jag tror helt ärligt att ALLA människor funderar över det någon gång då och då. Däremot inte alltid. När ska man ha tid att leva om man bara funderar hela tiden? Jag vill leva i nuet. Jag vill kunna slippa känna pressen på att prestera allt i mitt liv så perfekt. En notis till mig själv: försök inte ens lösa livsgåtan för det finns ingen lösning.
