Hoppas du har frid
Det känns inte alls roligt att lyssna på Kent nu när du är död. Det påminner mig bara om dig och eftersom jag ständigt lyssnade på Kent innan så har jag haft dig i tankarna HELA tiden. Jag trodde att det skulle bli bättre med tiden men det är snarare tvärtom. Det är nu jag förstått att du inte kommer tillbaka. Det är nu jag känner att hjärtat gått i kras som glas, splittrad. Jag är glad över att jag fick träffa dig för du gav mig så mycket glädje mitt i allt mörker men ibland så känner jag bara att jag önskat att jag inte hade träffat dig (jag vet, det låter taskigt!) men det är för att det gör förjävligt ont att förlora någon som betyder så mycket för en. Det hade varit lättare att gå omedvetandes om dig men samtidigt så var det du som fick mig att kämpa lite extra mycket så att jag kunde ta mig ut ifrån slutenvården. Jag får lära mig att leva med sorgen men jag har svårt för det. Det känns precis som din syster sa till mig "det känns fortfarande rått". Det gör det. Precis som om det hände nyss men det är snart ett halvår sedan. Ett halvår sedan ditt hjärta slutade slå. Jag minns kvällen innan när vi satt vid sjön och pratade om allt mellan himmel och jord. Jag minns det sista du sa till mig innan du dog. Jag minns hur du såg ut bara en halvtimme innan du dog. Och jag minns att jag satt och bråkade med soc och FT då jag istället hade kunnat vara med dig så att du slapp impulsen att fatta det beslutet. Jag klandrar mig själv fortfarande. Varför sket jag bara inte i socmötet och var med dig istället? Jag kunde ju inget veta men jag kunde ju ana och det gjorde jag. Det här svider i mitt hjärta att skriva om dig. Jag kommer aldrig någonsin glömma dig din vackra underbara varelse.
