Livet tillbaka från psyk

Mycket minnen har kommit när jag har tänkt tillbaka på behandlingshemmet. Hur mycket jag kämpade. Hur mycket vi tjejer gick igenom. Hur varje dag var en plåga att ta sig igenom. Hur många jobbiga samtal man haft med sin terapeut. Hur mycket jag älskade personalen. Hur skratten ekar i huvudet. Alla gamla låtar som spelas i bilen påväg till Väla och hur vi mixar dom. Hur roligt vi hade i det svåra. Hur vi gjorde det svåra lättare för varandra. Hur mycket jag var tvungen att äta för att överhuvudtaget få träna eftersom de ansåg att jag åt för lite och gick ner för mycket i vikt. Hur vi blev som systrar. Men framförallt - hur nära jag var att bli helt frisk i slutet och jag trillade på mållinjen, tyvärr. Det är med tårar i ögonen jag skriver detta. Jag lärde mig mycket på behandlingshemmet. Men utslussen var jag inte redo för och jag vet inte hur många djupa sår jag gjorde på benen, åkt ambulans, överdoser. Tappade hoppet. Sista dagen på behandlingshemmet innan jag blev utskriven. Jag kommer ihåg den dagen så väl. Jag hade legat på sjukhus i tre dagar på hjärtövervakning av en överdos och en utav personalen kom och hämtade mig. Vi for till behandlingshemmet för att äta tårta och säga adjö. Fick ett halsband med hjärta på. Och sen bröt helvetet ut igen. Jag försökte tappert att klara egen bostad och högskolan. Det gjorde jag ett tag men det fungerade bara en liten tid sedan hamnade jag på psyk i ett halvår. Hur kunde allt gå så fel? Jag hade alla chanser att komma tillbaka till livet men jag nådde inte ända fram. VARFÖR? Är frågan jag ställer mig hela tiden. 

 

Åh Gud vad jag saknar behandlingshemmet och mina fina systrar som alla flyttade ut från behandlingshemmet innan mig trots att det var jag som hade bott där näst längst. Jag var andra tjejen att flytta in på behandlingshemmet eftersom det var nyöppnat när jag flyttade in. Det är faktiskt en ära. Ingen kommer någonsin vara den som kom in först på behandlingshemmet.