Livet tillbaka från psyk

 

 

Har ätit och kollat på tv och har precis tagit min sömnmedicin så jag väntar på att bli lite trött så jag kan få sova. Har inte kallelsen till psyk kommit i morgon så ringer jag ta mig fan dit. De har haft flera veckor på sig att skicka en kallelse. Så jävla svårt ska det väl inte vara? Sure, om det är kö. Men en kallelse måste man ju ändå kunna få även om den är om en månad osv till capio. 

 

Jag dippar igen vilket jag befarat att jag skulle göra. Vet inte om det är tillfället men det är iallafall väldigt jobbigt. Finns egentligen ingen anledning till att det gör det, det bara gör. Liksom, vart tog min energi vägen? Kan nog bero på att jag tog morgonmedicinen nu på kvällen förutom concertan då. Men de andra. Men jag glömde de i morse, eller snarare jag vaknade inte i morse utan på eftermiddagen. 

 

Det enda som kretsar i mitt huvud är att gå ner i vikt, att komma i storlek xs igen och inte s/m. Jag vet att det inte är normalt att ha det och väga 42 kilo när man är nyfyllda 23 år. Ja, jag är 23. Då kan man inte bara naturligt väga så lite. Men jag tänker att det gäller alla andra förutom mig. Åt för i övrigt en semla idag, OCH en vanlig burkcola. Det betyder att jag i morgon måste gymma jävla mycket, för jag tänker gå ner i vikt igen. Jag vet att detta kanske inte låter som en sådär peppande blogg, snarare tvärtom. Men lite ljus försöker jag slänga iväg.

 

1. Det finns andra som mår och är i samma situation som mig.

2. Det finns andra som har ett barn/kompis/sambo osv som mår dåligt och då kan det vara bra och veta hur man ska bete sig mot denna människan.

3. Jag försöker, trots allt, ingjuta hopp hos andra.