Livet tillbaka från psyk

 

Jag hade otroligt många kompisar från 1-3 årskurs. Jag var väldigt populär och det gick nog inte en enda dag utan att jag var med kompisar. Jag var alltid ute och lekte eller så var jag hos andra. Knappt hemma alls. Men jag vet att jag tyckte det var jobbigt att vara så populär i skolan eftersom jag inte hann vara med alla mina vänner. Men det var ingenting jag brydde mig särskilt mycket om.

 

Sedan kom flytten. Den där jävla flytten som förändrade mitt liv. Problem hemma, problem i den nya skolan. Mobbning, utfrysning. En ständig oro, ingenstans hade jag en trygghet. Jag försökte hålla mig stark, umgås med de få kompisar jag hade. När jag var 13 år hände det en jobbig grej men som även förändrade mitt liv till det bättre, trodde jag. Men så fel jag hade. Jag spelade handboll, fotboll, fridrott och ridning. Och jag älskade det! Framförallt handbollen. Jag älskade att träna HELA tiden. Det var skönt, jag fann min trygghet äntligen. Men när jag var 16 år orkade jag inte hålla ihop längre. Hoppet trillade ner på noll. Jag slutade handbollen och alla andra idrotter. Jag började skära mig, rispa mig och deppa ihop otroligt mycket. Allting kretsade omkring min kropp. Jag var livrädd för att gå upp i vikt.

 

Jag gick ut med bra betyg. Gick ur 9an och sökte in på estet-bild. Jag gjorde provet och kom in, men jag ändrade mig som jag alltid gör. Jag började samhälle/media. Jag trivdes väldigt bra med lektionerna i ettan på gymnasiet. Här var jag 17 år. Jag kämpade så otroligt mycket med skolan och gick ur ettan på gymnasiet med bra betyg. 

 

Sedan började jag tvåan på gymnasiet. Jag hade bra lärare men jag orkade inte med skolan alls. Jag la av helt och var knappt i skolan. Lärarna började se att jag mådde dåligt och tog tag i saken, vilket ingen annan hade vågat. Jag fick kontakt med vuxenpsyk, fick en samtalskontakt och en läkare. Började med sömnmedicin och antidepressiv medicin och ångestdämpande. I slutet av tvåan på gymnasiet bestämde jag mig för att gå om årskursen.

 

Jag började om tvåan på gymnasiet. Lade inte ner så mycket tid på skolan, men jag gjorde nästintill alla prov. Samtidigt hade jag samtal nästintill varje dag på psyk. Jag blev tillslut inlagd på slutenvård då och då men jag var så fast vid att klara av skolan. I slutet av andra året på gymnasiet lämnade jag in ALLA uppgifter jag skulle lämnat in under året. Fick MVG på allting och på prov. Dessutom trivdes jag i min nya klass. Fick nya vänner och jag kände att jag kanske ändå var påväg åt rätt håll, trodde jag ja.

 

Sedan gick sommaren och jag började mitt sista år på gymnasiet. Hade superbra lärare och jag försökte gå på så många lektioner som jag orkade, vilket var väldigt få. Men när proven var kom jag såklart och gjorde dem. Men mitt mående gick i botten. Blev hämtad av polis och blev körd till psykakuten. Allt var ett rent helvete. Hade hur många samtal som helst på psyk och samtidigt bytte jag olika mediciner för att finna den rätta. I slutet av gymnasietiden festade jag mycket med kompisar och gjorde klart ALLA arbeten jag skulle gjort under året på ca två veckor. Jag sov inte alls och jobbade stenhårt. Slutade med att jag fick MVG på alla arbeten och i betygen med. Jag sa adjö till skolan och tog studenten med bra betyg. Sa adjö till de lärare som hjälpt mig så otroligt mycket och stöttat mig under hela gymnasietiden.

 

Jag hade många socsamtal under sommaren. Under våren hade det börjat pratas om behandlingshem. Kommunen och psykiatrin ansökte om behandlingshem. Jag ansåg att det var min sista chans att komma tillbaka i livet. Det tog ett halvår att få igenom detta. Jag jobbade hela sommaren och slet som ett djur. Hösten kom och jag åkte ner till ett behandlingshem, Segesholm, för att kolla hur det var där. Jag trodde verkligen att detta var min möjlighet till att få ett bra liv. Den 1 oktober 2010 flyttade jag till ett behandlingshem. Jag trivdes väldigt bra. Det var bara jag och en till tjej som bodde där från början eftersom behandlingshemmet var nystartat. Fler folk flyttade in och tillslut var vi fyra tjejer där. Jag hade jobbiga samtal, grät väldigt mycket och skadade mig. Vi flickor som bodde på behandlingshemmet blev som systrar. Vi skrattade, grät och stöttade varandra. Jag började praktisera och gå i skolan. Jag var påväg åt rätt håll. Jag gick upp i vikt och mådde allt bättre.

 

Sedan kom utslussen, vilket jag inte alls tyckte var bra. Jag och min bästa vän bodde i samma länga vid lägenheterna i utsluss och vi umgicks hela tiden. Men det var en jobbig tid att flytta från behandlingshemmet. Ambulans hit och dit, sydd hit och dit, överdoser hit och dit. Tillslut skickades jag till slutenvården i Stockholm. Fick ECT behandlingar och mådde allmänt dåligt. Efter en tid där fick jag flytta tillbaka till utslussen men då var allt redan försent. Jag mådde lika dåligt som när jag kom till behandlingshemmet, om inte värre. 

 

Jag flyttade sedan ut från utslussen till egen lägenhet och började högskolan. Det gick bra från början men sen gick allt utför. Det slutade med att jag hamnade på en slutenvård IGEN fast i Kristianstad. Var totalt på tre olika avdelningar. Fick ECT behandlingar och flyttades till helvetes avdelningen där jag psykades helt av personalen. Jag vantrivdes men hade ingenstans att ta vägen. Där befann jag mig i ett halvår. Helvetes halvår. Men jag träffade fina vänner där.

 

I januari 2013 flyttade jag tillbaka till Stockholm och blev utskriven. Sedan dess bor jag alltså här hos mina föräldrar. Jag kämpar varje dag. I mars börjar jag skolan. I höst börjar jag högskolan igen. I sommar reser jag utomlands. Jag har börjat träna för att gå ner de kilon jag gick upp på behandlingshemmet.