Livet tillbaka från psyk

När jag var som mest inne i det destruktiva så skar jag mig flera gånger om dagen. När jag bodde i utslussen på behandlingshemmet skar jag mig varje kväll väldigt allvarligt så fick åka ambulans och sy eller häfta såren. Jag förstod då inte konsekvenserna utav mitt handlande. Jag brydde mig inte alls om hur stora och fula ärr jag skulle få på armar men främst benen. Jag förstod inte heller konsekvenserna som skulle bli. Jag blev skickad med lpt till en avdelning i Stockholms område. Jag fortsatte att skära mig och levde rövare på avdelningen kan man lätt säga. Men efter 3 veckor fick jag komma tillbaka till utslussen i Kristianstad men det gick inte heller bra för där fortsatte jag ta överdoser och skära mig för att sedan sy. Några dagar innan jag skulle skrivas ut helt ifrån behandlingshemmet tog jag en rejäl överdos av tabletter som gjorde att jag hamnade på akuten samt hjärtintensiven i 4 dagar. Jag skrev sedan ut trots att mina värden inte var bra men jag tjatade till mig att bli utskriven så det blev jag. 

 

Efter utslussen så blev jag direkt inskriven på en slutenvårdsavdelning där jag skar mig och gjorde andra destruktiva handlingar. Tillslut fick jag inte ens ha min kam eller överhuvudtaget någonting mer än sjukhuskläder. Efter 3 veckor skrevs jag ut. Dagen efter hade jag ett samtal med min nya samtalskontakt på öppenvården i Kristianstad och där beslutade dem direkt att jag skulle bli inlagd igen men istället på psykiatriska intensivvårdsavdelning. Kommer inte ihåg mycket därifrån eftersom jag fick ECT några veckor efter det. Men jag mådde inte bra om man säger så. Efter en vecka flyttades jag direkt till en långtidsavdelning. Där skar jag mig ännu mer och mådde inte alls bra. Jag gick på starka mediciner och fick ECT. Där befann jag mig i ett halvår innan jag bestämde mig för att flytta hem till mina föräldrar igen. Jag hann vara hemma hos mina föräldrar i 1,5 månad innan jag blev inlagd igen med LPT på en avdelning i Stockholms område. Då mådde jag verkligen inte bra och jag fick direkt x-vak. Jag gjorde nog allt för att skada mig själv trots att jag hade x-vak. Slog sönder glas och slog huvudet i väggen samt när jag väl fick min rakhyvel så döljde jag att jag skar mig när jag fick chansen. Det hann gå 3 timmar utan x-vak tills jag fick det igen samt injektion. Ja, jag försökte alltså ta livet av mig på avldeningen och lyckades nästan. Efter det blev det x-vak i 2 månader. Så fort x-vaket släpptes så skar jag mig ännu mer och fick åka in och sy. Det här pågick i ett halvår. På kvällarna hade jag x-vak eftersom jag mår sämst på kvällarna och på dagarna hade jag x-tillsyn. 

 

Vart vill jag komma med detta jag skrev? Jo, att jag aldrig förstod konsekvenserna. Jag förstod aldrig att det fanns andra saker att göra än att vara destruktiv när man mådde dåligt. Idag kan jag se klart, vilket jag inte kunde göra då. Jag har insett att jag faktiskt var rätt omogen och väldigt sjuk. Hade jag vetat att ärren skulle se såhär förjävliga ut som de gör så hade jag nog trots allt ändå fortsatt. 

 

Det var inte förens jag kom ut i verkligheten igen som jag insåg att livet var allt annat än destruktivt. På avdelningen jag var på så tog mina två KP och en annan skötare ut mig för att äta ute, fika och shoppa. Det var ett stort steg för mig eftersom jag hade haft x-vak så länge och helt plötsligt var jag omringad av tusen saker att kunna skada sig med och kunna dö på. Men tack vare avdelningens personal så tog dem ut mig i verkligheten där jag inte var omringad av fyra väggar och det kändes underbart. Jag bestämde då att det fanns andra saker att göra än att sitta och skära sig på dagarna. Jag insåg att livet i stunder var underbart. Känslan av att kunna sitta och äta med skötare ifrån avdelningen på fik och restaurang och shopping och en massa prat och skratt gav mig energi till att välja om jag skulle dö eller leva. Och just i den stnden så bestämde jag mig - jag ska leva. Det var någon som bröt mitt destruktiva mönster (avdelningen) genom att visa mig de fina sidorna av livet också. Det var också det som fick mig att sluta skära mig och göra andra destruktiva handlingar som att försöka ta livet av mig på avdelningen. 

 

Jag säger inte att det är enkelt att sluta skära sig men ta en titt på det fina i livet. Låt dig umgås med vänner och låt dig själv få vara glad utan att tänka "jag förtjänar inte att må bra", för vet du vad? Du förtjänar verkligen att må bra!  Det kallas hjärnspöken och dessa hjärnspöken går att få bort genom att ta tag i det fina i livet. Låt dig gå ut i verkligheten och inte bara sitta i din destruktiva bubbla. Det finns alltid någonting att glädjas utav om du bara tillåter dig själv att glädjas. Tillåta dig själv att må bra. Det är skitsvårt, jag vet - men det går! Jag önskar att alla avdelningar gjorde så som min avdelning med mig. För de som varit inlagda länge på behandlingshem och på slutenvårdsavdelningar eller bara isolerat sig krävs det att man sakta slussas ut i verkligheten. Det var det min avdelning gjorde med mig och jag har dem att tacka för att jag idag är helt skadefri och inte inlagd längre efter 1 år på slutenvårdsavdelningar och 2 år på behandlingshem. Jag tror helt ärligt att allt handlar om inställning. Jag har valt att ENDAST låta positiva tankar finnas och INTE de negativa tankarna för det ger mig bara en ren misär. Kommer det en negativ tanke slår jag ner den direkt genom att tänka hur långt jag kommit på vägen mot ett bättre liv. Bestäm dig för att leva. Låt de positiva tankarna finnas närmast dig.  Och om du nu tänker att det inte finns någonting positivt att tänka på så får du hitta dem för de finns alltid där någonstans. Det behöver inte vara någonting jättestort utan det kan bara vara att du t.ex. har orkat ta dig upp på morgonen trots att du bara egentligen velat ligga kvar i sängen för att isolera dig. Det kan vara att du orkat vara med en vän trots att du mått dåligt. Ja, det finns miljoner positiva saker att tänka och de behöver inte vara stora heller utan det räcker bara med att det är någonting positivt. Fortsätt sedan att tänka på flera positiva saker och tillslut har du genom att ta dig ut i verkligheten och tänka positivt kommit en bra bit på vägen att må bättre/bra. Det gäller att tro på sig själv och sin egna förmåga. 

 

Vad ville jag säga med detta långa inlägg? Jo, att det faktiskt går att må bra. Genom detta jag beskrivit har jag gått från att självmordsbenägen och destruktiv till att vara en glad tjej (oftast) som går i skolan, fixat jobb, är med vänner, skaffat mig en egen lägenhet och det kanske bästa - jag skrattar. Jag tillåter mig själv att må bra och det känns så fint. Jag tror att det går att må bra genom detta jag beskrivit men självklart är det individuellt hur man fungerar men helt ärligt så tror jag detta skulle fungera för väldigt många. Däremot krävs det tålamod och en stor jävla envishet för att uppnå detta.